Huvud och axelskador
Huvudskador, eller skallskador, är den övergripande termen för skador på hjärnan eller dess hjärnhinnor, skallben och mjuka vävnader samt huvudets och nackens kärlsystem. Då hjärnskador är en av de vanligaste orsakerna till sjuklighet och dödsfall över hela världen är det extra viktigt att man kan upptäcka och hantera dessa. Den vanligaste huvudskadan är hjärnskakning. Som läkare, ledare och andra berörda är det viktigt att ha kunskap om allt från lindriga hjärnskakningar till livshotande hjärnskador. Vid misstänkt huvudskada ska läkare alltid kontaktas.
Axelskador är vanligast inom idrotter där risk för fall och kollisioner finns. Inom ishockey så är 20 % av alla skador axelskador och 8 % utav dessa är axelluxationer. 20 % av alla axelskador är frakturer (benbrott). Då axeln är en väldigt komplex led så är det viktigt att eventuella axelskador får en korrekt diagnos och ordentlig rehabilitering för att undvika framtida problem.
Bröst och buk
Bröstkorgen utgörs av revben, revbensbrosk och bröstbenet. Vi har tolv par revben, som utgår från ryggraden och fäster på bröstbenet med hjälp av revbensbrosk. Tack vare revbensbrosken kan bröstkorgen lyftas och sänkas vid andning. Bröstkorgens främsta uppgift är att skydda hjärtat och lungorna.
Buken är lokaliserad i nedre magregionen och omfattar i huvudsak nedre delen av tarmarna samt för kvinnor även livmodern och äggstockarna. Buken är ett känsligt område och skyddas därför av bäckenbenet.
Rygg och nacke
Ryggraden består av 24 kotor, (7 halskotor, 12 bröstkotor & 5 ländkotor) och går mellan huvudet och bäckenet. De två översta kotkropparna har ett väldigt specifikt utseende medan de övriga 22 är mer lika varandra. De består av en kotkropp och en kotbåge. På kotbågen sitter ett flertal benutskott, varav fyra är mellankotsleder (fascettleder) där två går till kotan ovanför och två till kotan under. Mellan varje kotpar ligger det en disk som består av en kärna och en omgivande bindvävsring. Det är tack vare diskarna som en rörelse i ryggraden är möjlig. Ryggradens passiva stabilitet beror på ledband som går längs kotorna. Muskler på framsidan och baksidan av ryggraden står för den aktiva rörligheten. Förutom ryggradens viktiga stödjande funktion så skyddar den även ryggmärgen.
De olika segmenten i ryggraden har olika rörlighet och stabilitet. Halsryggen har störst rörelseförmåga men också sämst stabilitet. Bröstryggen är betydligt stabilare tack vare att revbenen ledar mot kotparen. Bröstryggen står för den främsta rotationsrörelsen i ryggen medan ländryggen har bra böjförmåga.
Hos en växande person sker tillväxten av varje kotkropp från två tillväxtplattor (fyser), en upptill och en nedtill. Dessa fyser är känsliga för skada ända upp till 17-20 års ålder. Diskens insättning i kotkroppen är dessutom en svag punkt under tillväxten och kan därför skadas i samband med våld mot ryggen.
I ryggradskanalen (hålet mellan kotkroppen och kotbågen) finns ryggmärgen som går från hjärnan ned till i nivå med första ländkotan och övergår där i en svans av nerver. Mellan varje kotpar finns det nerver som förmedlar information till och från hjärnan. Ryggmärg och nerver kan påverkas och även skadas vid våld i samband med idrott. Dessa skador kan vara allvarliga, eftersom det är svårt eller omöjligt att behandla skadad nervvävnad.
Arm och hand
Armbågsskador
Direkta armbågsskador är relativt ovanliga inom idrott (3-6 procent av alla skador). De flesta drabbade kan fortsätta med sin idrott, dock med försämrad prestationsnivå. Hos vissa blir dock skadan så kraftig att de måste avsluta sin idrottskarriär. Armbågsleden är den led som barn oftast luxerar (går ur led) och hos vuxna är det näst vanligast efter axelleden.
Handleds- och fingerskador
20-25 procent av alla skador som behandlas på en akutmottagning är handskador, där allt från enkla stukningar till svårare benbrott. Vid en handledsskada finns risken att handleden stelnar, vilket medför en medicinsk invaliditet på 15 procent. Därför är det viktigt både för den skadade och för samhället att den skadade får rätt diagnos och rehabilitering för att kunna bli återställd.
Ljumske och höft
Skador i ljumsk- och höftregionen är relativt vanliga inom idrotten. Speciellt inom fotboll, ishockey, längdskidåkning, häcklöpning och ridning. Vanligaste skadorna i denna region är muskelrupturer (bristningar). Benbrott är vanligast hos äldre men förekommer även hos yngre personer.
Lår
Muskelskador är vanliga inom kontaktidrotter, som till exempel fotboll, ishockey, handboll och bandy. Vissa studier visar på att upp till 30 procent av alla skador inom fotboll är lårskador. Muskelskada kan uppstå även utan direktkontakt och är då oftast så kallade ”muskelbristningar”. En muskelbristning sker när muskeln och dess senor sträcks utöver vad de klarar av och muskelfibrerna skadas eller går sönder, vilket resulterar i smärta och blödning.
Knä
Knäleden har en relativt komplicerad uppbyggnad, vilket gör en knäledsskada extra allvarlig. Knäleden består egentligen av tre olika leder, två mellan underbenen (Fibula & Tibia) och lårben, samt leden mellan lårbenet (Femur) och knäskålen (Patella), femuro-patellarleden.
För att knäleden ska kunna fungera på ett önskvärt sätt krävs stabilitet och rörlighet. En normal knäled kan böjas cirka 140 grader och översträckas cirka 5 grader. Stabiliteten i knäleden kommer från dess ledband, som finns både på utsidan (Lateral collateral ligament) och på insidan (Medial collateral ligament) av knäleden och kallas sidoledband eller kollateralligament. Inuti knäleden sitter det främre (Anterior cruciate ligament) och det bakre korsbandet (Posterior cruciate ligament, syns ej på bilden) som även de hjälper till med stabiliseringen av knäleden. Menisken är en broskskiva som delas in i två delar, inre och yttre menisken (Medial- & Lateral meniscus). Dess uppgift och funktion är att fungera som stötdämpare i knäleden samt förhindrar att benytorna ligger mot varandra och skaver.
Knäleden är den mest skadedrabbade leden inom idrotten. De flesta knäskadorna händer på grund av extrem belastning vid en vrid- eller vändrörelse, men även vid kroppskontakter. Det är vanligast med skador på det inre sidoledbandet och meniskskador. Även bristningar i det främre korsbandet är vanliga och orsakar många missade träningsdagar. De vanligaste överbelastningsskadorna är patellofemoralt smärtsyndrom och kronisk inflammation i knäskålssenan.
Underben och fotled
Fotleden utgörs av språngbenet (talus), vadbenet (fibula) och skenbenet (tibia). Skenbenet och vadbenet bildar fotknölarna (malleolerna). Fotledens uppgift är att skapa stabilitet och rörlighet i samband med till exempel gång eller löpning.
På utsidan av fotleden sitter tre ledband;
• Främre ledbandet mellan vadben och språngben (TFA) – har störst betydelse för stabiliteten av fotledens utsida.
• Ledbandet mellan hälben (Calcaneus) och vadben (CF)
• Bakre ledbandet mellan språngben och vadben (TFP) – är mycket ovanligt att det skadas.
Skador på ledbanden i fotleden är den klart vanligaste skadan inom idrotten och är cirka 20 % av alla idrottsskador. Inom idrotter som fotboll, basket, volleyboll och handboll kan denna typ av skador vara upp till hälften av alla skador. Samma sak gäller för idrotter där landning efter hopp eller löpning på ojämnt underlaget förekommer, till exempel orientering. Många fotskador kan förhindras genom kunskap kring träningsförhållanden, användandet av rätt skor och sulor med mera.
Direkta underbensskador är ganska ovanligt hos idrottare, medan överbelastningsskador är vanligare. Skadeorsaken är ofta ganska typiska för de vanligaste ben-, muskel- och senskadorna. Ofta uppkommer de vid en spark, slag eller liknande mot underbenet, vilket kan resultera i krossad muskulatur eller ett brutet ben. Vid onormalt starka smärtor vid en underbensskada så ska en akut kompartmentskada alltid misstänkas och läkare uppsökas.
Fot och häl
Foten är mycket mer kompliceras än vad man kan tro. Den består av 26 ben, 2 sesamben, 57 olika leder med över 100 ledband. Dessutom finns det ett tiotal namngivna extraben i foten. De flesta muskler som styr foten finns i underbenet och endast ett fåtal ligger i själva foten. Vanligast är att dela upp foten i tre funktionella enheter:
• Framfot – bestående av sesamben och mellanfotsben I-V (metatarsale I-V)
• Mellanfot – bestående av båtben (naviculare), tärningsben (cuboideum) och kilben I-III (cuneiforme I-III)
• Bakfot – bestående av språngben och hälben
Som om detta inte vore nog så finns det även två fotvalv i varje fot, det längsgående och det tvärgående. Det längsgående valvet bildas av skelettet från bakfoten, mellanfoten och framfoten. Det längsående fotvalvet stabiliseras av, förutom ledband och ledkapslar, den viktiga senspegeln (plantarfascian) som ligger mellan hälben och framfot. Plantarfascian sprider ut sig under framfoten och stabiliserar fotvalvet.
Det tvärgående fotvalvet syns under framfoten när ingen belastning finns på foten. Det skapas av ledbanden mellan mellanfotens ben. Det finns en viss osäkerhet kring funktionen för det tvärgående fotvalvet men den dämpar sannolikt belastningen som uppstår vid gång och löpning.
Fotskador är vanliga inom idrotten eftersom foten i de flesta idrotter får ta emot och absorbera belastningen från underlaget, bära kroppstyngden och omsätta kraften från lår och underben till en effektiv rörelse. Många fotskador kan förhindras genom kunskap kring träningsförhållanden, användandet av rätt skor och sulor med mera.
